Varför just denna gata har fått namn efter Erik Dahlberg är oklart. Efter Erik Dahlberg, 1625-1703, greve, militär, ämbetsman, arkitekt. Erik Dahlbergh föddes i Stockholm. Hans föräldrar var Jöns Eriksson Dahlberg och Dorothea Matsdotter. Erik blev faderslös vid fyra års ålder och hade en fattig barndom. Han kom därför tidigt ut i världen för att förtjäna sitt uppehälle. Erik var skicklig i ritning och matematik. Efter tjänster som skrivare deltog han i 30-åriga krigets slutskede som fortifikationsofficer. Första delen av 1650-talet använde han för resor och studier. 1656 utsågs han till generalkvartermästarlöjtnant i Karl X Gustavs huvudarmé. Erik Dahlbergh var den som inför tåget över Stora Bält 1658 företog undersökning av isens bärighet. Han adlades 1660 och tog sig då namnet Dahlbergh, förut Jönsson. År 1666 gifte han sig med Maria Eleonora Drakenhjelm. Dahlbergh blev 1674 chef för fortifikationen och anses som en mycket framstående befästningsbyggare. Han byggde och byggde om en rad fästningar, t. ex. Lejonet och Kronan i Göteborg och örlogshamnen och varvet i Karlskrona. Dahlbergh verkade även som kartograf. Erik Dahlbergh planerade och redigerade från 1661 det berömda planschverket Suecia antiqua et hodierna (Det forna och nuvarande Sverige ). Det innehåller 469 bilder i kopparstick över svenska slott, andra byggnader och städer, bl. a. Jönköping. Kopparsticken bygger på Dahlberghs egna teckningar och han var sysselsatt med verket livet ut. Dahlbergh var landshövding i Jönköpings län 1687-1693. I Jönköping är han mest känd för att ha ritat gamla Rådhuset 1692. Han var även arkitekt för kapellet på Slottskyrkogården och för trivialskolans byggnad invid Kristine kyrka. Det var Dahlberg som tog initiativet att flytta vapentillverkningen från Dunkehalla och Jönköping till Huskvarna. Han utverkade under sin tid som landshövding att Grännas stadsprivilegier förnyades och gjorde slut på det tillståndet av ovisshet som fanns för staden efter grevskapets reduktion. Några år i mitten av 1690-talet var Dahlbergh generalguvernör för Bremen-Verden och sedan för Livland fram till 1702.